Annons

Annons

Annons

Begäret efter krokodilskor höll på att kosta mig livet

Jag såg ett program om krokodiler på en av naturkanalerna sent under fredagskvällen. Då slogs jag av ett bisarrt minne från mitt år som reseledare i Bangkok under sjuttiotalet. Det var en fantastisk tid på så många sätt. Mina sinnen lapade intryck av dofter, syner och smaker från en värld som var helt ny för mig.

Annons

Vi jobbade alltid parallellt med inhemska reseledare och jag brukade dela utfärderna med en ung thailändare som hette Sayan. Den här dagen kom han till jobbet i ett par otroligt vackra skor. Jag brukar aldrig lägga märke till hur folk är klädda men just de här skorna var något utöver det vanliga.

– Det är krokodilskor, förklarade Sayan, och de är grymt dyra.

Jag blev nästan besatt av att själv få äga ett par krokodilskor. Men det fattades pengar, skorna fick förbli en dröm. Nåväl, bland utbudet av våra turer fanns ett besök på Bangkoks största krokodilfarm. Det låter spännande men har man sett en krokodil har man sett alla och det enda de gör är att slöa. Så medan turisterna kollade på bassängerna brukade jag ta en promenad i den vackra parken.

Just den här gången inträffade det otroliga. Mitt över den stig jag promenerade fram på låg en krokodil. Det var inget monster på flera hundra kilo men heller ingen unge. Jag uppskattade vikt och längd till ungefär mina mått, kanske något större. Uppenbarligen hade den rymt.

Det enda vettiga i det läget vore att försiktigt vända på klacken, ta mig tillbaka till den administrativa byggnaden och slå larm. Men uppenbarligen var mitt begär efter krokodilskor så starkt att jag tappade vett och sans. Jag smög försiktigt fram, måttade en stund och kastade mig över den inte ont anande reptilens rygg. På en hundradels sekund blev besten som galen och kraften i hans motattack var våldsam. Han kastade med kroppen och försökte vrida på huvudet så hans klapprande käft med alla tänderna skulle få grepp om mig. Vid ett tillfälle gjorde han en så kallad dödsrullning så vi rullade runt i dammet och jag blev alldeles yr.

Nu slogs jag för mitt liv och ångrade bittert detta idiotiska tilltag. Min enda chans var att trötta ut den, kräldjur har dålig uthållning, men mina krafter sinade också snabbt i den gassande solen och det blev allt plågsammare hålla fast vid det utmattande grepp jag för allt i världen inte fick släppa. Jag försökte tänka på chansen till ett par krokodilskor för att peppa mig men faktum är att jag fruktade bli krokodilmat.

Efter en som det kändes evighetslång kamp gav krokodilen upp, den slappande av och visade tecken på ett slags underkastelse. Jag grymtade triumferande och kände en primitiv tillfredställelse över segern och de krokodilskor som snart skulle bli mina.

Men glädjen blev kortvarig. Tror ni inte fanskapet var barfota.

 

 

 

LÄS OCKSÅ

(34)

Annons



Senaste från Hemmets